Det är i de små meddelandena som något större kan hända. En kommentar som är ”bara ett skämt”, en tystnad i chatten, en emoji som inte skickades, allt kan spela roll. Gruppchattar är inte bara digitala rum för kommunikation. De är sociala arenor där barn testas, inkluderas och ibland exkluderas.

Även små saker kan kännas stora. Barn kan känna sig utanför av något så enkelt som att inte bli pingad i en grupp, att inte förstå interna skämt eller att se att “alla andra” deltar i planer utan att fråga. Det kan kännas som att höra till, eller inte, i ett enda meddelande.

För oss vuxna kan situationen verka minimal: “Det där var säkert inget illa menat.” Men för barnet kan det upplevas som att inte räcka till. Det kan leda till ensamhet eller att de drar sig undan digitalt och i värsta fall även i verkliga livet.

Så kan du prata med ditt barn:

Det första steget är att våga fråga och att fråga igen, på olika sätt. Ibland är det just när barnet inte svarar som vi behöver ställa frågan:

“Hur känns det i klasschatten just nu?”

“Känner du att du är med i samtalen?”

“Har du märkt om någon inte blir inbjuden eller utesluten?”

Det behöver inte kännas tungt, det kan vara vid bilresan, innan mellanmålet eller när ni sitter med varsin skärm. Det viktiga är att tonen är öppen. Om barnet säger något, även någonting som låter litet, ta det på allvar. Lyssna klart, utan att sänka stämningen.

Vad kan man göra om något redan hänt?

Tala om hur allvarligt det är: Förklara att deras känsla räknas, att det inte är “småsaker” när det gör ont.

Kartlägg vad som hänt: Vilka grupper är det? Vilka chattar? När skedde det?

Spara bevis: Skärmdumpar, meddelanden eller vilka inställningar som användes, det kan vara viktigt att kunna visa vad som hänt.

Anmäl och blockera: Många chatt, och sociala plattformar har funktioner för att anmäla och blockera, visa barnet att sådana verktyg finns där för dem. Vi kommer också att gå igenom dem en och en här i bloggen.

Prata med skola eller vuxna i barnets närhet: Om det är andra elever inblandade, kan skolan behöva kopplas in. Ibland räcker det med att lärare eller mentor vet vad som pågår.

Stärk barnet, det är aldrig deras fel: Låt dem förstå att de inte orsakat detta. Deras känslor är giltiga.

Håll dialogen öppen: En engångsfråga räcker inte. Det handlar om att vara närvarande, att våga fråga igen och lyssna igen.

Gruppchattar kan vara underbara platser för samhörighet, men när utanförskap smyger sig in behöver vi vuxna finnas där som vägvisare och samtalspartner.